Bara jag nu

Nudå!

Sol. 14 grader. Molnfritt.
I kväll pizza och litervis med vin på köksgolv med amazing Heather.

Veckans utläsningar II

Birgitta Stenberg - Fritt forfall
(ju fler bocker jag läser av denna taktlost orädda kvinna - oavsett om hon skriver i jagform eller ej - ju mer onskar jag att någon gång få läsa om hennes skevor och blåmärken. Hennes styrkor är så uppenbara.
The negative space in Birgitta Stenberg, typ.)

Johan Kinde - Nagon sorts extas
(en ganska harmlos men gullig bok om kärlek brustna ideal, popmusik och ungdomsdrommar som jag antagligen kommer ha glomt bort att jag har läst om ca tva veckor.
Frågan återstår: Vem ska skriva boken om det 80-tal som jag romantiserar så?)

Nu: Joan Didion - Ett ar av magiskt tänkande
(Hon kan vara storst och bäst i varlden. Läskigt då att just hon bestämmer sig for att skriva en bok om ensamhet och dod. Den har boken är icke att rekommendera for personer som lider av ensamhets- och/eller dodsrädslor. Själv fick jag inte en blund i ogonen i natt.)

A, som ber om ursäkt for att denna blogg plotsligt har forvandlats till en litteraturloggbok. Till mitt forsvar hävdar jag att jag for tillfället varken vill eller kan skriva något av någon som helst personlig betydelse.
Jo, jag kan avsloja att jag lider av vansinnig ångest infor framtiden. Och att allt annat är sekundärt.

Distraktion

Jag har for tätt mellan radiostationerna, insag jag nyss nar jag forgäves forsokte dämpa bruset over jazzkanalen.

Skolk och jobb på tjänstledighet

Jag skolkar från skolan för mycket.
Det känns som om man en gång har varit en sådan så kan det aldrig gå på något annat sätt.
Men mamma, läs min Patti Smithartikel i Expressen Kultur i dag så kanske du blir lite glad. Inte för att jag tror att du kommer tjuta av glädje för en artikel om Patti Smith, men ändå, det är ju en K-U-L-T-U-R-S-I-D-A!

89,9 FM

Det är tisdag, klockan är 22.03 och det är kallt i Paris. På radiokanalen 89,9 spelas (så klart) Nina Simones I get along without you very well.
Jag längtar efter våren och en cigarett.

Veckans utlästa:

1. Siri Hustvedt – The sorrow of an american.
(som hennes förra bok på svenska berörde mig! Och som jag har gått och väntat på den svenska översättningen av hennes senaste. Eftersom den aldrig behagar komma ut fick jag läsa den på engelska. För att kunna konstatera att hon – trots att första delen av What I loved slår allt annat hon har skrivit - fortfarande är betydligt vassare än sin man, fortfarande gör sina manliga huvudrollskaraktärer så vackra, kloka och mjuka att man vill ha en (Paul?) som sin alldeles egen och fortfarande låter sina figurer prata om saker som är så intressanta (psyket, döden, ensamheten) att sidmarginalen fylls av anteckningar och utropstecken. Och allt gör hon på finaste pratprosa. Skulle så himla gärna vilja översätta denna kvinna någon gång).

2. Claire Castillon – Man kan inte hindra ett litet hjärta från att brista (små vidriga noveller om människor som kväver sig själva genom parrelationer. Olyckliga, elaka, svartsjuka och kärlekstörstande är hennes små vrickade karaktärer. Lite väl grovskissat för att riktigt beröra, men inte sällan vasst och vackert.)

Nu läser jag: Birgitta Stenbergs Fritt förfall – och efter det ska jag våga mig på Johan Kindes 80-talsbok Någon sorts extas (tack finaste Nina och Claes!!!!!!!).
Efter det är det återigen slut i högen.

Till Jesper Larsson

”Jag är tydligen lite överväldigande som person.”
Så borde min framtida novell/bok börja.
Det här inlägget publiceras efter JL:s inlägg om att jag är "så mycket Julie Delpy att det gör ont".

Att ha folk på besök

När jag var liten och bodde hemma i villan i Nässjö tyckte jag att det var underligt att mina föräldrar först bjöd hem vänner och sedan verkade tycka att det var skönast när de åkte hem (fötter och vickande tår i soffan, utsträckta ryggar. Slattar i glasen, osv).
Nu förstår jag dem precis.
Att ha folk på besök är nästan alltid trevligt. Men nu, kära vänner, är det slut med det. Inte för evigt kanske, men för ett tag. Tills dess kommer jag läsa bok - stirra in i väggen - läsa bok stirra in i väggen – läsa bok – stirra in i väggen (…).

Det är så mycket jag borde

göra hela tiden som jag inte vill och inte kan eller inte hinner eller som jag faktiskt vill men inte hinner för att jag gör sånt som jag inte vill eller drömmer om att göra sånt som jag inte kan nu ska jag vara ensam ensam ensam ensam ensam ensam och styra allting till rätta.
I morgon kommer ett nytt inlägg. Jag är inte död, för er som undrar. Dock mycket, mycket trött. Och glad.

Det snöar i Paris

Gorkij - tsaren

Gorkij lever! Den lille tsaren rymde fran karnfamiljen och vandrade genom minusgrader och snostormar - i rak riktning mot Reimersholme.
Efter tre mil (!) hittades han av kvinnan Inger Lundgren, som av nan slags slump (?) ringde till Expressen.
Nyheten nadde mig sent i gar kvall och viktiga pusselbitar saknas fortfarande.
Till exempel:
- Vem ar Inger Lundgren (IL)?
- Hur visste IL att Gorkij - for tillfallet utan medfoljande kontaktinformation - hade kopplingar till Marieberg?
- Vad gjorde den lille mannen under de snart sex veckor da han var sparlost forsvunnen?

Han maste verkligen hata barn. Samt alska mig. Det har ar den vackraste karleksforklaringen jag har fatt pa ar.

Erikaerikaerikan

När jag var en riktigt liten tös hade jag tre stora drömmar.
Den ena var att få en häst. Det fick jag aldrig.
Den andra var att bli astronaut. Den drömmen förverkligades inte heller.
Men min tredje önskan, att se ut som Madicken, verkar 25 år efteråt ha gått i uppfyllelse (se bild t h). Som om det inte räckte med Pippi Långstrump.

Nu ska jag hem till min fantastiska tf sambo Erika Norberg, 31.

Hinner inte med så mycket annat än att umgås med mina besökare just nu.
Kramkram