Nassjokomplex

Ska traffa Patti Smith i dag. Och mingla med den franska kultureliten.
Drommer om brodkavlar och sju sorters kakor. Pappas tomtegubbar pa kylskapet pa julafton.
Vaxdukar.
Fast, gud sa glad jag ar. Borde inte alla dagar vara sa har?

Fredrik Egefur # 2

Nu har Fredrik åkt hem och solen skiner igen.
Två saker som jag har lärt mig när han har varit här:
1. Att med Fredrik Egefur kommer regnet, vinden, haglet, vintern.
2. Att aldrig mer se en film som Jack Black är med i, inte ens om den är gjord av någon som tidigare har åstadkommit underverk som Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Att denne lille jämntjocke är så omtyckt ser jag som ett tydligare tecken på vår civilisations förfall än världsfattigdomen och kolmonoxiden i atmosfären.

Efterlysning

Sitter med blodsockerfall på golvet på Pompidou och väntar på Fredrik Egefur.
Han är exakt en timme och 19 minuter sen.

Patti

På fredag kommer Patti Smith till Paris för att ställa ut sin konst.
Första gången jag såg henne på nära håll var på Roskilde för några år sedan efter att i timmar ha suttit på en Faktapåse och väntat för att hamna längst fram vid scenen.
När hon kom in började jag gråta. Hennes små fantastiska händer var alldeles nära och ådriga och hon spelade sin klarinett rätt in i magen.
Och nu ska jag få dansa till hennes skivor! Varje torsdagkväll under hela våren kommer hon nämligen dj:a på galleriet där hon ställer ut.
Och om inte det är lite småcoolt så vet jag inget som är det.

Pics

Här tar jag och Fredrik strid för de franska kulturarbetarna som till skillnad från de svenska demonstrerar på gatorna.



Har sedan min senaste bildpublicering fått en hel del pikar om mina skor.
Bestämde mig därför för att slå på stort och köpa nya. De här nya fina kostade tio € på min gata. Nätt som en älva känner jag mig numera när jag studsar fram på gatorna.

Fredrik Egefur

... tror att han vet så mycket. Bland annat att det var han som gav mig Patti Smith, att livet blir roligare om man listar det och att promenader blir trevligast när de har ett mål.

Den här bilden togs på den tiden han hade hårspännen på musikfestivaler och röstade på folkpartiet. I morgon kommer han och hälsar på.
Därför tänker jag lämna eder i bloggskugga.
Puss och kram
a

Vaginor och rymdvarelser

Feministen och filmregissören Agnes Varda vill ha fler män på filmfestivalen, fler filmer av män på kvinnofestivaler och fler manliga debattörer i feministsammanhang.
Och så visar hon som sagt fittor i närbild. På en skärm stor som en swimmingpool dök sammanlagt 72 olika kvinnliga könsorgan upp.
Något som lätt får en nästan-hetero-kvinna som jag att falla i trans av förundran. Säkert satt jag och stirrade med öppen mun medan de pulserande, våta vaginorna en efter en exponerades på filmduken framför mig, jag har ingen aning.
Varför förstår jag först vid 31 års ålder att fittor ser ut som varelser från yttre rymden?

Flyt

Kommer till Maison des Artes för sent. Glider in på Agnes Varda-intervjun för sent. Fastnar framför en film med närbilder på våta pulserande vaginor och springer sedan upp för trapporna för att hinna i tid till Simone de Beauvoir-dokumentären.
Utanför Studio Varda ramlar jag – bokstavligt talat – in i Jennifer Fox, kvinnan bakom och framför kameran i magiska dokumentärserien Confessions of a free woman. Och vi börjar prata. Jag säger att hennes dokumentär var fantastisk, att den berörde mig så och då ger hon mig till min stora förvåning en kram.
Vi går ner till kafeterian och fortsätter prata. Om kärlek, ömhet, klass, kön och föräldrar. Och om hennes förnekelse av det uppenbart politiska i sitt liv, skammen som drabbade henne när hon insåg att hon hade levt i 43 år utan att fatta någonting.
Drömskt gurglande New York-accent:
- I lived 42 years of my life as a surviving machine. I did everything to get out of where I was. I jumped on every train, everyting that was taking me away from home, that gave me an alternative. I have been beaten, used, even raped, and share experiences with women from the whole world. But I didn´t consider my self being a feminist. My dad had always told me that those women are mad, and I had believed him. My problems were individual and I refused being a woman.
Hon är precis som i filmen. Jag känner att jag är MED i filmen.
Till sist, medan vi byter mejladresser, frågar jag om hon lever ensam nu. Hon ler och svarar att hon inte gör det, att hon inte känner att hon behöver göra det mer.
Livet är helt jävla underbart ibland.

Nu!

I natt, medan jag vinglade hem längs någon av Paris gator, slog träden ut.

Kulturkrock # 4

I går arrangerades en stor fest i Paris som jag av någon anledning var bjuden till.
Festen var av ett ännu konstigare skäl kopplad till Internationella kvinnodagen.
I takt till fransk electronica skulle de kvinnliga festdeltagarna dar smörjas av svindyra drinkar, gratis smink, parfym och sexleksaker.
Jag gick inte på den festen. Jag satt hemma i lägenheten och kollade pa den nästan perfekta fortsättningen pa This life (+ 10) nar Anna (bilden) bryter i hop pa en spermaklinik for att hon har valt att vara feminist och relationsmotståndare for lange.
Medan min nya kanadensiska sambo Heather städade lägenheten och placerade ut linneservetter som hon visst hade prioriterat att köpa for sina sista pengar.

I helgen ska jag kvinnodagskompensera pa Films de Femmes.

Kulturkrock # 3

Japanen i min klass har en drom.
Nar han blir stor ska han utbilda sig till djuruppstoppare.
Han berattade det for klassen i dag och lararen svarade att det ar ett jattevanligt yrke i Frankrike och japanen nickade ivrigt och igenkannande och sa att yrket blir allt vanligare i Japan ocksa.

Om ni undrar varfor jag har valt en bild pa Bjorn af Kleen i detta inlagg ar det bara for att han dok upp pa google nar jag bildsokte pa "uppstoppat djur".

Bilder från Lisas kamera

Lis och jag på mysigt (men dyrt) hak vid Sein, precis nedanför Hotel de ville i Marais.
När bilden tas faller den andra kameran på tre veckor sönder i mina händer.
Tänker att jag skiter i det. Att fotografering faktiskt är nästan lika idiotiskt som att blogga.



Lost.



Min lilla gård, som den ser ut pa söndagsmorgonar när allting är stängt.



Min lilla trappuppgång. I påsen ligger jordgubbar och kronärtskockor från marknaden.



Quelle belle vue på Pompidou.



Middag nånstans mellan Pigalle och Montmartre. Segt kött kommer jag i håg.



Utsikten från Heliga hjärtat om man är dum nog att titta genom en kameralins.



Descending.

Bilder till Oisin # 2

Montparnasse-skrapan. Härmed har jag publicerat andra delen i bildserien "Bilder till Oisin Cantwell, 43".

Ågren

Nu har jag rååååååååångest för att det här är min sista ensamma kväll i Paris. Usch, vad har jag gjoooooooooooooort?
Inga fler ensamma vinkvällar i fönstret, ingen nakengång i lägenheten, inga fler cigaretter inomhus…
Och varför var jag tvungen att välja en nordamerikanska utan vare sig vänner eller jobb, men med intresse för det franska köket?
Fanfanfanfanafanbanana.

Ps

I dag, när jag gick i den stora katedralen, kände jag, trots all amerikanska runt mig, väldigt starkt att jag vill bli kristen.

Två parisscener, måndagen 10 mars

Scen 1.
Regnet väller ner över min gata. Hela luften är vatten. Plötsligt står en liten dam framför mig. Hon har en gammaldags päls på sig med stora kala stycken på armarna och på hennes huvud sitter en gräsgrön hatt med flor. Hon har en liten, koncentrerad mun som hon verkar skrika med samtidigt som hon gestikulerar yvigt med händerna. Jag hör ingenting, bara dånet från regnet. Tiden går så sakta medan hon står där med huvudet på sned och rör på de små läpparna. Jag går fram till henne för att höra vad hon säger med sin lilla mun. Och så står vi plötsligt under mitt röda paraply med hundtassar, mme och jag. Alldeles nära och röda i skenet. Vackra. Mme, som luktar starkt av blommig parfym, lutar sig mot mig så att hennes röda, dramatiska amourbåge nästan snuddar mitt öra:
- Din tröja kommer definitivt börja lukta gris när den blir blöt.
- Pardon?
- Din tröja kommer definitivt börja lukta gris när den blir blöt.
- Gris?
- Ja
- Okej. Tack. Jag har ju ett paraply. Det är bra. Var det allt?
- Ja

Scen 2.
Går på en bro över Sein. Det rinner regndroppar nerför mina kinder och från någonstans hörs ljudet av klockorna i Notre Dame. Jag tänker mig att jag ser ganska vacker ut där jag går, med mitt stora röda paraply i den brungrå luften.
Plötsligt kommer en kraftig vind och mitt röda paraply slits ur min hand. Det kullerbyttar först några meter framåt på trottoaren, och precis när jag ska fatta tag i paraplyet lyfter det och virvlar upp i vinden över bron.

Fortsättning, version ett:
Eftersom det är Paris blir folk engagerade direkt. Alla tycks plötsligt ha fått en mening med sin dag i regnet. Brofolkets mål är nu gemensamt: rädda det röda paraplyet. Kvinnor med små hundar, unga män med cyklar och herrar i trenchcoats ställer upp sig på ett led tvärs över gatan. Paraplyet kommer rullande mot dem längs marken. Men så tycks det samla sina sista krafter i ett desperat försök att undkomma det mänskliga hindret och fladdrar upp i luften igen. En man i gul trenchcoat och hornbågade glasögon reagerar blixtsnabbt: han kastar sin portfölj på marken, lutar cykeln mot broräcket och kliver upp på pakethållaren. I sista sekund lyckas han, balanserandes på ett ben på broräcket, haka fast sitt eget paraply i mitt och på det sättet plocka ner paraplyet sekunden innan det åter får fart av vinden och seglar ut över Sein. På bron uppstår glädjeyra: gycklarna från Notre Dame kommer hjulandes, kyrkoklockorna börjar ringa igen och gatumusikanterna blåser en fanfar. ”Hurra för det röda paraplyet!” ropar alla och hissar mig i luften.

Fortsättning, den lite mer verkliga versionen:
Eftersom det är i Paris turistkvarter blir folk inte folk engagerade i mitt paraply det minsta. Snarare verkar det som om det bara är jag som ser att det dalar i vinden över allas huvuden. Jag springer efter paraplyet, trampar snett och faller med knäet rätt ner i trottoarstenen. Det gör så satans ont, jag snorar, har gråten i halsen, kravlar mig fram, lyckas ta mig upp på benen, nu är det jag mot det där jävla paraplyet, jakten har blivit viktigare än allting annat. Jag faller igen, på samma jävla knä, ställer mig upp och k-a-s-t-a-r mig över paraplyet som tillfälligt har fastnat i broräcket. Lutar mig lättad mot räcket och försöker borsta bort den värsta leran från byxorna. Då hör jag två ungjävlar på BMX som skrattar åt mig.

Slutet på den lite mer verkliga fortsättningen:
Jag reser mig upp, greppar tag i mitt röda paraply och stapplar haltande bort från de fnissande pojkarna medan jag hytter med paraplyet som en tant. Väser (på engelska): ”I hate you, I hate you, I hate you!”.

Slutet på den lite mer verkliga fortsättningen, version 2:
Jag reser mig upp och greppar tag i mitt röda paraply. Utan ett ord går jag fram mot de fnissande pojkarna. Den närmsta pojken träffas i huvudet. Hans vän, som nu har slutat att skratta, står lamslaget och tittar på. Nu tar jag sats och siktar mot killens öga. Fullträff! Jag förvånas över hur lite kraft som behövs för att paraplyspetsen ska tränga igenom ögonmassan och ända in i pojkhjärnan. Pojken dalar livlös ner på marken och hans kompis börjar skrika något på franska som jag inte förstår.
Eftersom det är i Paris turistkvarter blir folk inte engagerade i pojkens skrik det minsta. Snarare verkar det som om det bara är jag och pojken som lägger märke till vad som pågår på bron.
Mitt slag träffar den andre pojken i sidan av huvudet och fäller honom. Nu ligger han där och i fosterställning på marken. Som en korv, hinner jag tänka innan jag griper tag i hans BMX, höjer den över mitt huvud och använder all min kraft för att slunga den ner över hans magra kropp. Ben knäcks. Jag fortsätter tills han inte andas mer.

Ligger i sängen och tänker på...

… gamla dödsrädda Louise Bourgeois som hänger upp sina kvinnokläder på galgar av ben och skriver följande text med rosa, barnsliga bokstäver:
I love you. Do you love me?
This is a suicide note.

Heather

Det här är Heather, 25. Vanligtvis är hon inte lika suddig och pluggar kvinnohistoria och konstvetenskap på universitetet i Vancouver, men för några dagar sen flög hon till Paris för att lära ut franska och samtidigt plocka upp ett och annat om fransk matlagning.
Vi träffades på ett café alldeles bredvid The Shakespeare bookstore där jag pausade från regnet över nyinköpta The sorrows of an american (Siri Hustvedt).
Kommer inte riktigt ihåg hur vi började prata, men plötsligt var vi på Louise Bourgeoisutställningen på Pompidou.
Heathers största dröm är att låta ”children from all over the world make their own pieces of art in which they address questions and thoughts to children in other parts of the world – and then put all of their work together on an exhibition wall, and in that way create a platform for like communication of children from all different cultures!”.
Men ändå: Hon är snäll, inte ett dugg ointelligent, fräsch och hyfsat vuxen i sättet.
Så jag bestämde mig.
I morgon (läs i dag) flyttar Heather, 25, in hos mig.
Bye bye lovely space and lonelyness alltså.

Gevaliabesök av Petter och Kim

Eftersom jag är kvinnan som överraskas av långväga gäster en lördagsförmiddag i Paris får jag nog konstatera att livet behandlar mig ganska väl.

Bilder till Oisin # 1

Härmed startar jag den nya serien "Bilder till Oisin Cantwell, 43".

Här hänger jag

På Pompidou finns inte bara Saint Phalles fasansfulla La marriée (lilla bilden), utan även en målning av mig.
Eftersom jag blev lite chockad över att jag hängde där var jag tvungen att köpa affischen och sätta upp den över sängen.

PS. Snubben som har målat mig heter Otto Dix.

Tvångstankar om ägg ur tak

När jag inte kan sova i Paris brukar jag, precis som alla möjliga andra människor, titta upp i taket. I mitt tak finns ett hål. Jag tänker mig att ägg ploppar ur det hålet. Eller rättare sagt: jag kan inte sluta tänka på att ägg ploppar ur det hålet. Varje gång jag kastar en blick på hålet tänker jag mig att äggen börjar spruta och att jag måste slänga mig under hålet och ta emot för att de inte ska kläckas.
Jag har så svårt att förstå varför jag tänker så.

Nu ska jag läsa P Roth, ta ett glas Merlot (ny sort, Lisa, för 2.20 på Franprix) och smaska på crabstick-pinnar med majonäs.

Franska munnar

Jag håller på att lära mig världens vackraste språk.
Den simplaste mening kan få mig att börja gråta. Som i dag på lektionen:
Pour guerir ma timidité, j´ai suivi un stage et j´ai aprix à être sûr de moi.
Varför låter inte alla språk så, som om allt handlade om kärlek och krig?

Mitt balsam

Vi har haft det fint, jag och Lis.
Exempel på saker vi har gjort:
1. Druckit billigt vin från ED
2. Varit på fransk tv.
3. Pratat om livet i Bastille, föräldrar i Marais, vännerna i Pigalle och Montmartre och om kärlek, litteratur och relationer i de latinska kvarteren, Montparnasse och vid St Germain de pres.
4. Varit på Pompidou.
5. Hittat nya marknader alldeles bakom mitt hus fast åt det andra hållet och på det sättet upptäckt att mina kvarter är de finaste i hela Paris.
6. Ätit middag med manus-Andreas chez moi.
7. Bränt alldeles för mycket pengar på vin och croissanter.
8. Tatuerat in tuffa symboler på kroppen (se bild).

* Dessutom hittade Lisa en vän till mig när jag satt på toaletten på Pärlan och hörde alltihop. Vännen heter Emmanuelle som i porrfilmen och ansvarar för distrubitionen av Mars-chokladbitar till godisautomater (responsable de sectour distribution automatique).

Men nu vill jag bara att Paris ska vara mitt mitt mitt mitt ett tag.

Bara Lisa nu