Flyt

Kommer till Maison des Artes för sent. Glider in på Agnes Varda-intervjun för sent. Fastnar framför en film med närbilder på våta pulserande vaginor och springer sedan upp för trapporna för att hinna i tid till Simone de Beauvoir-dokumentären.
Utanför Studio Varda ramlar jag – bokstavligt talat – in i Jennifer Fox, kvinnan bakom och framför kameran i magiska dokumentärserien Confessions of a free woman. Och vi börjar prata. Jag säger att hennes dokumentär var fantastisk, att den berörde mig så och då ger hon mig till min stora förvåning en kram.
Vi går ner till kafeterian och fortsätter prata. Om kärlek, ömhet, klass, kön och föräldrar. Och om hennes förnekelse av det uppenbart politiska i sitt liv, skammen som drabbade henne när hon insåg att hon hade levt i 43 år utan att fatta någonting.
Drömskt gurglande New York-accent:
- I lived 42 years of my life as a surviving machine. I did everything to get out of where I was. I jumped on every train, everyting that was taking me away from home, that gave me an alternative. I have been beaten, used, even raped, and share experiences with women from the whole world. But I didn´t consider my self being a feminist. My dad had always told me that those women are mad, and I had believed him. My problems were individual and I refused being a woman.
Hon är precis som i filmen. Jag känner att jag är MED i filmen.
Till sist, medan vi byter mejladresser, frågar jag om hon lever ensam nu. Hon ler och svarar att hon inte gör det, att hon inte känner att hon behöver göra det mer.
Livet är helt jävla underbart ibland.