Café de Flore var naturligtvis hemskt, men jag träffade en liten man som (nästan) såg ut som Sartre.
Jag ljög lite och låtsades att jag var en modern Simone de Beauvoir. Han märkte inget.
- Bonjour. Quest-ce que vous ecrire, madmoiselle?- Un novel (?).
- Ah, you´re a writer!
- Oui. I suppose.
- What you write?
- Eh, I dont really know how to describe it, I,ve just started really. But… let say it´s about being forced to be the Other all the time, the constantly not included. I´m like trying to force my self in to the world by writing. Basically.
Mannen tog med en märkligt slät hand upp en sockerbit från skålen på bordet, stoppade den i munnen, lade sitt lilla huvud i händerna och tittade på mig:
- Me, I´m an old man.
- Yes.
- I hate my life but I eat croque monsier here every Sunday.
- Oh.
Notan kom in:
1 bier - 9 euro
1 croque monsieur - 10 euro.
Den lille mannen visade sig heta Matthias. Han hatar turister, men blev min första vän i Paris. Det är han som ler lite snett på bilden intill. I hans öron heter jag Amma, lustigt nog. Vi pratade mest om euron.
För er som inte fattar varför jag prompt skulle trängas på Café de Flore – klicka här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar