Döden och Stakka Bo

I Paris finns själaflickor och grindslantspojkar.
Ta torgen i Montmartre som exempel, där hoppar flickorna hage och hopprep och pojkarna spelar kula intill. Kjolar, rosetter, smutsiga knän har de, barnen.
Lite som i en Bo Widerbergfilm skulle de se ut, om det inte hade varit för några få och för ett stressat öga knappt märkbara detaljer.
De här barnen har ögon som mariannegravar och alldeles (porslinsskör?) gråblek hy.
Som om de vore döda.
Det hela är väldigt otäckt på ett japanskt skräckkfilmsvis, om ni förstår. Eller på ett J.A Lindqvistskt.
Tänkte att flickornas ramsor skulle förfölja mig in i drömmen i går.
Men så drömde jag om Stakka Bo istället, att han flyttade in i min lägenhet. Vad knasig den är, virrhjärnan.