Mellanlägen

Jag föddes på menlösa barnens dag 1977 på Eksjö bb i Småland.
Runtom mig rådde kaos, något som min barndom efter de 34 timmarna på bb sällan eller aldrig bjöd på. Mamma, som hade legat bedövad med narkos och till min pappas förfäran brustit ut i barnsången ”Inte som en igelkott” så fort en sköterska hade närmat sig, var illa däran efter att ha genomlidit en svår förlossning av en tjock flicka med navelsträngen virvlad som en serpentin runt halsen.
Jag vägrade helt enkelt att komma ut. ”Fleckebanet stretar imot” skrek sköterskorna in i min darrande och rödögda pappa på den rotvälska som är vanlig i de John Bauerska delarna av Småland.
Denna underliga trivsel i mellanlägen har sedan utvecklats till ett karaktärsdrag.

Med mellanläge menas när jag, som i morse, blev sittandes med skorna och jackan på med ett fånigt leende på läpparna liksom fastnad på sängkanten nersjunken i detta otroligt behagliga icketillstånd där inga tankar, inga känslor och inga andra människor finns.
(Resultat: Sen ankomst till fransklektion i 20 minuter.)
Mellanläget kan också uppstå på en metro i Paris, när jag är på väg från plats A till plats B, men istället hamnar på plats F, på den himmelskt långa plana rulltrappan i Montparnasse som man även blir kär när man går på, eller när jag vandrandes längs någon av Paris tusentals fantastiska små gator istället för att titta på vackra byggnader eller intressanta människor flyter i väg och glömmer bort var jag är. Resultat: Sinnesfrid, utslätad hy och klara (lite) större tankar.

Förmodar att min sömnbrist skulle botas om jag fick sätta min säng på en buss.