Var ute med 19-åringa klasskompisarna på popklubb i fredags.
Det kändes som att åka på tidsresa tillbaka till 90-talet och Blekingska nationen i Lund. Självklart hittade jag den franska versionen av Anna-Maria Carnhede: 20 år, rufsig i håret, stupfull; går (spelat?) självsäkert och lite uttråkat igenom folkmassan och ställer sig längst fram vid scenen som om hon föddes där. Mimar med i texterna.
Hennes dans efteråt: egensinnig, anarkistisk, men lik förbannat med den där prutande jävla munnen i centrum.
Så skönt att ha blivit lite äldre, tänkte jag framför spegeln med det konstiga rynkframkallande ljuset, tog min jacka och gick.Seine på natten är så vacker. Förförisk. Människor utan tillstymmelse till självmordstankar sugs ner i den, har jag hört. Gick hela vägen från Place de Concorde till Bastille, vilket säkert tog minst en och en halv timme. Minns ärligt talat inte så noga. Höll monologer om mitt liv och grät en skvätt. Blev sedan glad över att jag grät en skvätt. Kände mig fri och nästan lite lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar