Mulet ute. Trumpet. Himlen är trist som filmjölk och på gatan råder åter bisterhet. Lite ledsamt precis allting i dag, faktiskt. Fast på ett ganska behagligt sätt.
Dricker te (och lite, lite vin) och pausar från den förudmjukelse det innebär att läsa Angela Carters ”Den nya Eva”.
Ett hundratal sidor senareKnockad. Knäckt. Bestulen på ord. Har precis legat blixtstilla i min säng och stirrat upp i taket i en halvtimme.
Angela Carter har gjort min dröm: skrivit en roman kring världens hemskaste och därför vackraste myt - den om Eko och Narcissus (hon gör dock inte denna koppling själv i texten, men för mig är den tydlig, klockren). Och på ett så intelligent sätt att jag blir matt.
Synd bara att översättningen kom 30 år för sent och att jag är alldeles för lat för att läsa på engelska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar