Simone och jag

Lördagen spenderade jag i soffan med en bok.
Trots att det var soligt ute och jag var ny i Paris. Jag får nämligen göra precis som jag vill.

Har plöjt igenom Åsa Mobergs bok om Simone de Beauvoir Simone och jag.
På insidan av försättsbladet står det:
”Till Anna från mig själv – Stockholm 11/4 – 98”
Läste alltså en bok om Simone de Beauvoir för nästan exakt 10 år sedan. Inte så lång tid, tänkte jag, och bläddrade igenom boken, som var full av marginalanteckningar och understrykningar.

Men så tyckte jag mig kunna tyda ett mönster ur de spretiga anteckningarna:
Den 20-åriga versionen av mig själv strök bara under saker som hade med JPS och SdB:s fria förhållande att göra, klottrade utropstecken intill stycken i boken där SdB i skarpa och välformulerade meningar kastade skit på äktenskapet och framhöll polygamin som det ända möjliga i ett livsbejakande och jämställt förhållande.

Tio år senare förstår jag inte hur jag kunde finna de styckena som bokens mest centrala. När det är så tydligt att Mobergs syfte med boken snarare är att lyfta fram AVIGSIDORNA med det mytomspunna parets sätt att leva sitt förhållande. Som 30-åring får jag ont i magen när jag tänker på hur konstigt det är att S d B:s historia inte grep tag i mig mer, just av skälet att den har så många berörningspunkter med min egen.

Förklaringen är lika logisk som tragisk.
För tio år sedan levde jag själv i ett fritt förhållande som jag – trots att jag egentligen aldrig trivdes med – fann mig i och offentligt framställde som det mest jämlika man kunde tänka sig.
De som inte fattade att vad jag egentligen höll på med var jämställdhet i PRAKTIKEN förvandlade jag i mitt huvud till konservativa svennar vars åsikter jag gav fullständigt fan i.
Först senare, när förhållandet tog slut, vågade jag konstatera att jag faktiskt hade tagit ordentligt mycket stryk av förhållandet.
Att barnlösheten, det fria förhållandet – i alla fall som det praktiserades – KAN ha varit Sartres påfund, måste därför varit något jag vägrade ta till mig för tio år sedan. Att det skulle ligga någon sanning i påståendet att de Beauvoir gjorde ideologi av det hon förvägrades vägrade jag ta till mig. I en spretig marginalanteckning spydde 20-åriga AMC galla över ”alla dessa jävla ”feminister” som ska göra offer av starka kvinnor i sin omgivning, ”känna in” och psykologisera…”

1998, som 20-årig student, ville jag göra Simone de Beauvoir till nån slags feministisk robot. Tio år senare finner jag, liksom Åsa Moberg, snarare en tröst i att även 1900-talets största kvinna kunde underkasta sig en älskad men dominerande man, trots att det samtidigt är oändligt sorgligt.
Vissheten fungerar på något sätt som ett kvitto på att man inte är något idiot själv.

Oj, så långt det blev. Jaja.